I förrgår yogade jag, som vanligt.
Jag följde Ashtangayogans tradition genom delar av första & andra serien, som vanligt.
Jag hittade dagens sköna andningsrytm & ett lagom flöde, som vanligt.
Jag rundade av med de avslutande ställningarna, som vanligt.
Det kändes skönt i kroppen & jag hade fokus, så jag höll alla avslutande ställningar i 20 andetag.
Inte så vanligt.

..ärligt talat var det nog ca 14 år sedan min kropp kändes så fri & jag bekvämt kunde andas så länge i de avslutande ställningarna. Jaa, du läste rätt. Inte 14 DAGAR sedan, utan 14 ÅR sedan..

Faktum är att jag är lika tacksam för alla de där övriga dagarna under dessa år, då jag INTE kunnat andas lugnt och kroppen har sagt stopp. Väldigt tacksam faktiskt.
Jag har tvingats ta en sak i taget, en ställning, ett andetag, i min alldeles egna takt. Skonsamt för min kropps problemområden och lugnt så att sinnet har fått vara med.

Jag skulle förstås ljuga om jag sa att jag ALLTID klokt lyssnat på när kroppen sagt ifrån. Hehe, oh nej. Ibland har jag förstås nyfiket skenat iväg, totalt döv inför alla mina inre signaler. Samma sanning är oxå att jag direkt har fått sona för min ignorans..

Allt förändras. Hela tiden. Det är fint att få vara med på yogatåget lixom! Att få upptäcka, testa, gå framåt, gå bakåt, stå stilla på en platå, ha kul, våga, ramla, komma upp igen, landa, vila.
Jag har ingen aning om hur min yoga blir imorgon. Och vet du? Det spelar ingen roll.
Jag gör det ändå.
För det är själva känslan jag får när jag yogar som är min inspiration att rulla ut min matta. Yoga gör mig så himla glad! Fnissig faktiskt och samtidigt skönt lugn.
Som om jag kopplar upp mig & tar emot energi som gör mig fulladdad. En extra kammare växer i hjärtat och gör mig evigt tacksam.
Oavsett om det går som på räls eller inte…

/ Linda