Hello darkness my old friend, I come to talk with you again…
Det är läskigt att driva yogastudio. Jo. Härligt, fantastiskt, ljuvligt. Men också läskigt.

Jag tror det var på Kino Macgregor’s (känd ashtanga yogi) instagram jag såg denna gamla textrad och genast kände att jag var i samma mode just den dagen..
Totalt inre kaos. Förvirring, Sorg. Rädsla. Ånger. Livet som smäller till.
Hello darkness. Igen.

Ja, nu säger jag det faktiskt. Det är riktigt läskigt.
Att driva yogastudio. Även om jag nu har gjort det i snart 12 år. Fortfarande får jag frågan vad jag gör ”på riktigt” och om jag ”håller på med det där på heltid”, ”vad gör du resten av dagarna då” & ”vad härligt att få gå i myskläder hela tiden”. Ja, jo, det låter ju superhärligt. MEN sanningen är ju den att med ett företag kommer också ekonomi, marknadsföring, ordrar, upplägg av event/klasser/kurser, kontaktnätsskapande, planering, egen vidarutbildning, uppdatering av sociala medier/hemsida/bokning, å så städ å annat smått å gott.
…samt en inre konflikt av att guida människor till att leva och vara i nuet, samtidigt som en måste planera för minst 6mån (gärna 12) framåt i tiden..

Gnäll? Nä, eller jo, eller nä. Kanske mer bara ärligt berätta av att du, med din varma närvaro är väldigt viktig. Tack för att du stöder den verksamhet du blivit kär/känner dig trygg & sedd i. Det är så himla viktigt för vår möjlighet att få finnas kvar nämligen..
Att just DU fortsätter komma. Vi, som tex även är: ditt lokala favoritcafe, den lilla personliga affären runt hörnet, mysiga lilla frisörsalongen, vänliga bageriet, och jepp, också din yogastudio.

Jag är som ni, jag älskar att vara yogaelev. Den ständiga nyfikenheten och ivern att få veta mer. Gemenskapen. Det ärliga, intima i att vara en liten del i ett rum fyllt av yogande människor.
En liten alveoli i den gemensamma lungan.
Att få landa i mig själv & känna mig fri. Å att på samma gång få känna en sådan stark gemenskap, närhet och samhörighet. Det tar tid. Och mod. Att våga stanna, möta. Säga ”hej, mörker gamle vän, dags att prata igen, och igen”. Att se & bli sedd. Jag vet hur ni känner. Vi är modiga!

Jag älskar om möjligt ännu mer att vara yogalärare. Att få ynnersten att vara en liten del i andra människors resa, att få guida, dela med mig, inspirera. Möta era ljus & mörker. Utmana och bli utmanad till att stanna kvar, möta & utvecklas. Läskigt. Men underbart.

Så vad vill jag säga med det här egentligen?
Att du inte får glömma bort att du är viktig. Tappa inte bort din yoga, dina verktyg för att må bra när livet stormar. Att mörker bara är andra sidan av ljuset. Att det är nödvändigt att sitta med det som skaver och gör ont en stund för att det annars fastnar i kroppen. Att det kanske ändå fastnar i kroppen, i hjärtat, i halsen, men då kan vi hitta vägar igenom , förbi och vidare.

Kanske var det just så. Att jag satte mig ner, ”hello… again”…och skrev ut istället för andades ut denna gången? Ja, kanske det.. Hursomhelst. TACK för att du finns och för att du kommer, igen och igen. Din varma närvaro är så viktig för rmig. Jag är så himla frusen.. Kram

/ Linda